14 februari - en överskattad temadag
En av årets mest överskattade temadagar är till ända. Alla hjärtans dag. Jag hade kunnat förkovra mig i dess historia om jag brytt mig, men det gör jag inte. Ett särskilt dygn för att omfamna och befästa kärleken till sin partner - hur är det möjligt? Utan att låta som den siste misantropen tycker jag att dagen är smörja inlindad i floskler och geléhallon.
Mitt och Lindas alla hjärtans dag-firande var nästan överromantiskt. Hon klev upp vid tiosnåret och ägnade för- och eftermiddagen åt studier. Jag sov till klockeländet var tolv. Detta efter en fruktansvärd natt som bestod av en mardröm på repeat. Fredrik och Emelie, två av mina tre älskade syskon, omkom i en bilolycka. Jag vaknade av förtvivlan, stegade mot köket, drack vatten och lade mig åter i sängen i hopp om oavbruten sömn. Proceduren inträffade vid ytterligare två eller tre tillfällen.
Eftermiddagen bestod av köksrengöring. Total köksrengöring. Mitt ansträngda samvete, som bottnade i den förlorade förmiddagen, ville gottgöra en studieflitig sambo. Därför rengjorde jag vår lilla kokvrå. Den är inte stor, det finns på sin höjd fyra kvadratmeter att röra sig på, men har den bara städats knapphändigt sedan min opedantiska sambo flyttade in (långt före mig) - då tar det tid. Ungefär fyra timmar, för att sätta allt i perspektiv. Jag gjorde allt - från att krypa på golvet och putsa lågt placerade köksluckor till att rengöra ventiler i takhöjd. Jag slog huvudet, rabblade alla befintliga - och obefintliga - svordomar fyrtioåtta gånger, kastade gafflar i golvet i frustration, svor igen.
När jag var klar var känslan överväldigande. Linda hade kommit hem, men gått och lagt sig direkt. Hon var hängig. När hon till slut vaknade sökte jag bekräftelse och visst - hon tyckte att jag varit duktig. Jag yttrade ett klichéartat "glad alla hjärtans dag, älskling". Från sin fortsatta sängposition tittade hon upp.
- Glad alla hjärtans dag! Var är mina blommar, då?
Jag tittade på henne. Tittade in i ett kliniskt rent kök. Tittade på henne igen.
- Hm. Var är MINA jävla blommor, då?
Hon log, så fint som ingen annan kan, drog täcket över huvudet och diskussionen var över.
Eftermiddagen och kvällen fortsatte med att jag lagade mat. Måltiden, som bestod av fläskfilé och stekt potatis, var godkänt tillagad. Linda avnjöt ett glas rött, jag missbrukade Pepsi Max. Tv-underhållningen bestod av bandymötet mellan Edsbyn och Villa. Även lite Champions League-fotboll. Linda var måttligt road, men så fick det vara. Betalar man dyrt för sportkanaler, då ska man också utnyttja dem. Hon tröttnade, lade sig i mitt knä. Klockan var inte ens 22.30 innan hon utbrast i en klassiker.
- Är jag tråkig om jag går och lägger mig?
- Nej, gå och lägg dig om du är trött. Jag sitter uppe och lyssnar på musik en stund till.
Det var vår alla hjärtans dag i all sin prakt. Årets värsta mardröm, en för lång sovmorgon, alldeles för många timmar i köket, en halvskaplig middag, bandy och fotboll på tv:n och en sambo som somnade långt före mig.
Det bekommer mig inte över huvud taget. Jag vill hävda att 14 februari bara är en föråldrad temadag som av någon anledning lever kvar år 2012. Men hur mår de singelmänniskor som faktiskt värderar "högtiden" när hjärtedagen kommer och bara ensamhet omger dem?
/Christoffer Million
Mitt och Lindas alla hjärtans dag-firande var nästan överromantiskt. Hon klev upp vid tiosnåret och ägnade för- och eftermiddagen åt studier. Jag sov till klockeländet var tolv. Detta efter en fruktansvärd natt som bestod av en mardröm på repeat. Fredrik och Emelie, två av mina tre älskade syskon, omkom i en bilolycka. Jag vaknade av förtvivlan, stegade mot köket, drack vatten och lade mig åter i sängen i hopp om oavbruten sömn. Proceduren inträffade vid ytterligare två eller tre tillfällen.
Eftermiddagen bestod av köksrengöring. Total köksrengöring. Mitt ansträngda samvete, som bottnade i den förlorade förmiddagen, ville gottgöra en studieflitig sambo. Därför rengjorde jag vår lilla kokvrå. Den är inte stor, det finns på sin höjd fyra kvadratmeter att röra sig på, men har den bara städats knapphändigt sedan min opedantiska sambo flyttade in (långt före mig) - då tar det tid. Ungefär fyra timmar, för att sätta allt i perspektiv. Jag gjorde allt - från att krypa på golvet och putsa lågt placerade köksluckor till att rengöra ventiler i takhöjd. Jag slog huvudet, rabblade alla befintliga - och obefintliga - svordomar fyrtioåtta gånger, kastade gafflar i golvet i frustration, svor igen.
När jag var klar var känslan överväldigande. Linda hade kommit hem, men gått och lagt sig direkt. Hon var hängig. När hon till slut vaknade sökte jag bekräftelse och visst - hon tyckte att jag varit duktig. Jag yttrade ett klichéartat "glad alla hjärtans dag, älskling". Från sin fortsatta sängposition tittade hon upp.
- Glad alla hjärtans dag! Var är mina blommar, då?
Jag tittade på henne. Tittade in i ett kliniskt rent kök. Tittade på henne igen.
- Hm. Var är MINA jävla blommor, då?
Hon log, så fint som ingen annan kan, drog täcket över huvudet och diskussionen var över.
Eftermiddagen och kvällen fortsatte med att jag lagade mat. Måltiden, som bestod av fläskfilé och stekt potatis, var godkänt tillagad. Linda avnjöt ett glas rött, jag missbrukade Pepsi Max. Tv-underhållningen bestod av bandymötet mellan Edsbyn och Villa. Även lite Champions League-fotboll. Linda var måttligt road, men så fick det vara. Betalar man dyrt för sportkanaler, då ska man också utnyttja dem. Hon tröttnade, lade sig i mitt knä. Klockan var inte ens 22.30 innan hon utbrast i en klassiker.
- Är jag tråkig om jag går och lägger mig?
- Nej, gå och lägg dig om du är trött. Jag sitter uppe och lyssnar på musik en stund till.
Det var vår alla hjärtans dag i all sin prakt. Årets värsta mardröm, en för lång sovmorgon, alldeles för många timmar i köket, en halvskaplig middag, bandy och fotboll på tv:n och en sambo som somnade långt före mig.
Det bekommer mig inte över huvud taget. Jag vill hävda att 14 februari bara är en föråldrad temadag som av någon anledning lever kvar år 2012. Men hur mår de singelmänniskor som faktiskt värderar "högtiden" när hjärtedagen kommer och bara ensamhet omger dem?
/Christoffer Million
En kall natt i februari
Då sitter man här igen, med iver och ambition att ruska liv i en blogg som legat vilande sedan tidernas begynnelse. Om det här försöket, det tolvhundraelfte i ordningen, blir långvarigt låter jag vara osagt. Ansträngningen skänker dock en smula stolthet och vi får se hur framtiden förvaltar min motivation - som just nu är brinnande stark.
Sen natt kryper mot morgon och jag är så klarvaken att man inte ens skulle kunna knacka omkull mig. Det kan bero på två (!) långa tupplurar under torsdagseftermiddagen, men det kan likafullt bero på månen. Åtminstone inbillar jag mig det. Rummet är nedsläckt och endast skenet från teven och datorskärmen skänker lyster. Värmeljusen på bordet brinner så sakteliga ut. Kylan, som jag alldeles för ofta svär över, utanför fönstret tränger in i vardagsrummet från alla möjliga håll. Det gör mig rätt förbannad. Sambon sover stillsamt, så det är inte läge att låta ilskan brisera i ett kraftvrål. Istället tar jag en klunk Pepsi Max och puttar tillbaka de svordomar som är på väg upp genom halsen och ut ur munhålan.
Den inledande gitarren i Iron Maidens Brave New World rusar genom hörlurarna och in i min stora skalle. Det får mig att tänka på annat än köldskador, men bara för ett par sekunder. Kylan i lägenheten är för intensiv. Jag fryser om nacken. Som om Kung Bore, det kalla fanskapet, står och flåsar bakom mig. Kallgrader fick jag nog av tidigare i kväll, på bandyträningen. För den oinvigde spelar jag i Bollnäs division 2-lag. När klockan var 20.45 och laget äntrade Sävstaås isparkett redovisade kvicksilvret den nätta temperaturen -18. Endast. Jag gissar på att det sjönk till -35 innan passet var över. Det kändes så. Mina dinosaurieögon isade igen och jag var nästan oförmögen att tala. Käkarna följde liksom inte de instruktioner som hjärnan förmedlade. Ungefär samtidigt lyckades jag hosta upp en lunga som fastnade bakom näsbenet. Klart man blev less. Jag är trött på den här årstiden. Men jag gillar bandy.
För att hamna i rätt sinnesstämning klickar jag igång Draconians femton minuter långa Death, come near me. Depressiv musik vevar igång sentimentala tankar. Några sådana är det läge att dela med sig av, denna svinkalla kväll till ära. Förra helgen, när termometern visade domedagstemperaturer, konverserade jag med en god vän om väderläget. Vi var på väg till begivenheterna i Bollnäs ishall, där Ljusnan cup utspelades. När vi parkerade bilen beklagade vi oss över att behöva gå hela vägen från parkeringen till entrén. Det var på sin höjd trettio meter. Vi huttrade och svor att kylan minsann var okristlig - och konstaterade kort och utan större eftertanke att människor faktiskt tvingas leva utomhus under dessa isande förhållanden.
En kylig afton som denna är det lätt hänt att ett sådant ögonblick återskapas ur hjärnans minnesfack. När klockan närmar sig 03.00 finns, för en i dagsläget arbetslös sportreporter, all tid i världen att ägna en tanke åt de hemlösa. Det är kallt där ute. Många människoliv släcks i sviterna av en karg vinter. Vägen mot hemlöshet kan bero på en själv eller bara vara en produkt av uteblivna förutsättningar. Oavsett hur uteliggarna fastnat på misärens botten är situationen hjärtskärande.
Därför tänker jag på de hemlösa, den här kalla natten i februari.
/Christoffer Million.
Sen natt kryper mot morgon och jag är så klarvaken att man inte ens skulle kunna knacka omkull mig. Det kan bero på två (!) långa tupplurar under torsdagseftermiddagen, men det kan likafullt bero på månen. Åtminstone inbillar jag mig det. Rummet är nedsläckt och endast skenet från teven och datorskärmen skänker lyster. Värmeljusen på bordet brinner så sakteliga ut. Kylan, som jag alldeles för ofta svär över, utanför fönstret tränger in i vardagsrummet från alla möjliga håll. Det gör mig rätt förbannad. Sambon sover stillsamt, så det är inte läge att låta ilskan brisera i ett kraftvrål. Istället tar jag en klunk Pepsi Max och puttar tillbaka de svordomar som är på väg upp genom halsen och ut ur munhålan.
Den inledande gitarren i Iron Maidens Brave New World rusar genom hörlurarna och in i min stora skalle. Det får mig att tänka på annat än köldskador, men bara för ett par sekunder. Kylan i lägenheten är för intensiv. Jag fryser om nacken. Som om Kung Bore, det kalla fanskapet, står och flåsar bakom mig. Kallgrader fick jag nog av tidigare i kväll, på bandyträningen. För den oinvigde spelar jag i Bollnäs division 2-lag. När klockan var 20.45 och laget äntrade Sävstaås isparkett redovisade kvicksilvret den nätta temperaturen -18. Endast. Jag gissar på att det sjönk till -35 innan passet var över. Det kändes så. Mina dinosaurieögon isade igen och jag var nästan oförmögen att tala. Käkarna följde liksom inte de instruktioner som hjärnan förmedlade. Ungefär samtidigt lyckades jag hosta upp en lunga som fastnade bakom näsbenet. Klart man blev less. Jag är trött på den här årstiden. Men jag gillar bandy.
För att hamna i rätt sinnesstämning klickar jag igång Draconians femton minuter långa Death, come near me. Depressiv musik vevar igång sentimentala tankar. Några sådana är det läge att dela med sig av, denna svinkalla kväll till ära. Förra helgen, när termometern visade domedagstemperaturer, konverserade jag med en god vän om väderläget. Vi var på väg till begivenheterna i Bollnäs ishall, där Ljusnan cup utspelades. När vi parkerade bilen beklagade vi oss över att behöva gå hela vägen från parkeringen till entrén. Det var på sin höjd trettio meter. Vi huttrade och svor att kylan minsann var okristlig - och konstaterade kort och utan större eftertanke att människor faktiskt tvingas leva utomhus under dessa isande förhållanden.
En kylig afton som denna är det lätt hänt att ett sådant ögonblick återskapas ur hjärnans minnesfack. När klockan närmar sig 03.00 finns, för en i dagsläget arbetslös sportreporter, all tid i världen att ägna en tanke åt de hemlösa. Det är kallt där ute. Många människoliv släcks i sviterna av en karg vinter. Vägen mot hemlöshet kan bero på en själv eller bara vara en produkt av uteblivna förutsättningar. Oavsett hur uteliggarna fastnat på misärens botten är situationen hjärtskärande.
Därför tänker jag på de hemlösa, den här kalla natten i februari.
/Christoffer Million.
När stormen lagt sig: Schlageranalys
När ni alla trodde att det var färdigtjatat om Eurovision Song
Contest... Då levererar nörden i mig ett nytt inlägg, vilket präglas
av en hyllning till manpojkens åskdänga och om en schlagerframtid
som är så dyster att ett gnuansikte skulle framstå som något vackert.
Det är svårt för mig att släppa helgen som förtrollade en stor skara svennar
för ett par veckor sedan. Lika tufft är det att bekänna att Saades "Popular"
fortsätter att etsa sig fast i skallen som en ihärdig huvudvärk, och att låten
faktiskt är "stjärnad" i min Spotify-playlist. Bland gubbsjuka rockamerikaner
och norska djävulsdyrkare. På något underligt vis, någonstans mellan dessa
pudelfrisyrer och upp- och nedvända satanistkors, klamrar han sig fast, killen
med sexuell böjelse gentemot popblixtar och eurodisco-synthar. Starkt, Eric!
Medan den melodiösa, och jättenorska, dödsmetall-gruppen Enslavement
of Beauty nu dundrar ut genom högtalarna är det i skarp kontrast med tidigare
stunder under dagen. Som när jag var på gymmet och genomled "plankan".
Till tonerna av... just det: "I will be popular, I'm gonna get there - popular!".
Nix, den kom inte slumpmässigt. Jag valde att klicka fram den med mina små
stumpar till fingrar. Just för att den sporrar mig till träning. Och, gott folk!
Det finns inte många låtar som får mig att vilja slå världsrekord i antal chins.
I samma stund som trumpukorna började dåna i öronen och jag ställde mig
raklång över golvet, med tår och händer som enda redskap, översköljdes mitt
sinne av tankar som jag och min finare hälft Linda ältat gång efter annan:
Segrade vi inte med den här låten - då gör vi det aldrig. När Charlotte Perrelli,
Nilsson på den tiden, tog hem hela baletten med "Take me to your heaven" var
tävlingen av annan karaktär. Då var det schlagermusik och VM i klämkäckhet
som var aktuellt. Det är det inte längre. För kan någon i så fall förklara för mig
varför Ruslana från Ukraina sopade hem tävlingen med Wild Dances år 2004?
Med en engelska så avskyvärd att språkvetare rev benhåren av sig i frustration.
Det var en show i det mest hysteriska slaget. Inget annat!
Vi skickade verkligen det ultimata bidraget i år. Och slutade bara på tredjeplats.
En ung pojkvalp med hundögon, halvutländskt påbrå, slät hy, röd skinnjacka och
dansbegåvning. Och en låt som tar nackgrepp på hjärnans "nynna-på-låtar"-del.
Framför oss hade vi en italienare vars bidrag man inte ens kommer ihåg, och en
"originell" Azerbajdzjan-ballad som vi aaaaaldrig tidigare skådat i europeisk tv.
"Running scared" upprätthåller visserligen det här med regelrätta schlagerlåtar,
men varje norm har sitt undantag. Och därför är det orättvist att tävlingens bästa
bidrag, betitlad Popular, tvingas åt sidan för sirapsbadande smörja. Saade är inte
heller särskilt originell, men låten är förbaskat jäkla bra i Eurovision-sammanhang.
Istället tvingas det svenska landet - som kontinentalt stor musikexport - applådera
en intetsägande tredjeplats, och nästan be om ursäkt för att vi inte har fler grann-
länder som röstar oss till seger.
Så, vad är medicinen för att ta tillbaka Eurovision Song Contest-bucklan?
Schlagerformeln kan vi strypa med fiskelina, för vi lär ju inte vinna ett jota
med Kicki, Bettan och Lotta framme vid podiet. Att sätta Carola eller Perrelli
på ett finalflyg har vi ju aldrig gjort förr, så det kanske funkar? Aa, fast nä.
Eller en stilig herre med snedlugg och som sjunger om, ja... Hollywood den
här gången, kanske? För Las Vegas funkade ju inte, Martin Stenmark.
Nej, nej, nej. Ska vi någonsin vinna den här tävlingen igen bör Christer
Björkman lyssna till en 22-årig gosse med alldeles för mycket fritid. Skicka
Saade igen. Alternativt Danny. Det är bara de här gossarna som kan
återerövra svenskt schlagerguld. Varför? De dansar, blinkar med ögonen,
hånglar med kameror och sjunger en och annan ton till Kempe-präglad musik.
Hypotes? Eftersom att 98 procent av tittarna är befriade från manslemar borde
konceptet gå hem. Resultatet? Jodå, tjejerna blir törstiga som brunstiga hundar
samtidigt som damerna i Europas stugor slutligen funnit sin svärmorsdröm.
Vi var nära i år, just för att Saade är Saade. Vi vann inte för att Europa var
oförberett inför ett svenskt explosionsnummer. Om bara låtskrivare Fredrik kan
klämma ur sig ett liknande nummer till nästa gång, när Eurovision Song Contest-
åskådarna åter fått upp ögonen för ett pånyttfött Sverige... Då är vi etta igen.
/T.
Ps. Detta blir årets sista Eurovision-inlägg. Hädanefter blir det annat. Ds.
Han blev populär
Bollnäs, en halvljummen lördagnatt i maj. Luften är fuktig, en lätt dimsiluett vilar över
gatorna och ljudet från älvens forsar är det enda som krossar den tystnad som råder
över Ljunghedens bostadsområde. Allt är stilla. Raka motsatsen till den explosion som
manspojken Eric Saade levererade i Düsseldorf så sent som för några timmar sedan.
Jag valde att hoppa över festandet denna afton, av de enkla anledningarna att jag under
dagen mått som ett vägkadaver och att det faktiskt var Eurovision Song Contest på tv:n
(och ja, jag är en nörd. Den diskussionen avhandlades i förra inlägget, så låt oss gå vidare).
Musiktävlingen är en stor grej, även om många bidrag är långt mer pinsamma än de djupt
miserabla programledarna. Därför satt jag där, som det mönsterbarn jag utger mig för att
vara, hemma hos min underbara mor och följde varje framträdande med lupp och ljuslykta.
Finland och Danmark ville rädda världen. Ungerns sångerska lyckades med konststycket att
växa fast i parketten trots att låten trummade på i 230 knyck. Tvillingarna från Irland tävlade
i att vara mest påtänd och "charmade" tittarna med sina axelvaddar och Johnny Bravo-frillor.
Ryssland bidrog med sitt kommunistsvar på Magnus Carlsson, medan Moldavien ställde hela
Circus Scott på benen inför ett huvudruskande Europa. Invånarna måste ha varit stolta över
sina malplacerade stjärngossar.
Nånstans emellan dessa framföranden klev Saade in på scenen, som sjunde bidrag. Som
festivalens Cristiano Ronaldo. Hundblicken och den röda skinnpajen aktiverades, och gick
man ut i natten och vässade öronen ordentligt kunde man höra beundransfyllda och halv-
perversa "åååh"-ljud över hela kontinenten. Framträdandet genomfördes på ett alldeles
lysande sätt, med undantag för ett par kameramissar i början av numret. Att den lille gossen
var Popular bekräftades efter sista tonen, när 37 000 åskådare utbrast i ett unisont jättejubel
som fick arenaväggarna att rämna likt den glasbur som varit "hyfsat omtalad" på senare tid.
Efter en långdragen väntan (som blev kortare tack vare ett himmelskt toalettbesök), med
fåniga programledarsketcher som pausunderhållning, började till slut de europeiska länderna
att redovisa sina siffror. Mr Puppyeye höll sig i toppen under hela röstningsprocessen, och i
mitten av presentationen låg han faktiskt i förarsätet. Och lägesrapporten från Norge - ni vet,
systerduon som nästan tvingas in på torken för Popular-missbruk - berättade då om två tjejer
som studsade upp, ner, fram och tillbaka i ett vardagsrum i Oslo. Som Irland-tvillingarna och
Moldavien-clownerna. Tillsammans.
Men. Tyvärr räckte det inte hela vägen för Sverige, som inför finalen var ett splittrat land över
huruvida låten var slagkraftig eller ej. Det blev en väl godkänd tredjeplats. Azerbajdzjan, värdig
vinnare, och Italien, vansinnigt intetsägande tvåa, stal den totala supersuccén från Sverige,
men... Ska vi, här och nu, komma överens om att lillpöjken återupprättade den svenska hedern
rätt ordentligt efter några år av totalt jävla schlagermörker? Tror väl nästan att vi säger så, va?
Anna Bergendahls totalfiasko. Malena Ernmans "jag-är-en-gris-på-väg-till-slaktbänken"-gapande.
Charlotte Perrellis riddarrustning och versbefriade "Hero". The Arks nakenchock. Allt är bara att
glömma. Det är slutkvalat nu, i alla fall för den här gången. Tack för det, Eric Saade.
/T.
gatorna och ljudet från älvens forsar är det enda som krossar den tystnad som råder
över Ljunghedens bostadsområde. Allt är stilla. Raka motsatsen till den explosion som
manspojken Eric Saade levererade i Düsseldorf så sent som för några timmar sedan.
Jag valde att hoppa över festandet denna afton, av de enkla anledningarna att jag under
dagen mått som ett vägkadaver och att det faktiskt var Eurovision Song Contest på tv:n
(och ja, jag är en nörd. Den diskussionen avhandlades i förra inlägget, så låt oss gå vidare).
Musiktävlingen är en stor grej, även om många bidrag är långt mer pinsamma än de djupt
miserabla programledarna. Därför satt jag där, som det mönsterbarn jag utger mig för att
vara, hemma hos min underbara mor och följde varje framträdande med lupp och ljuslykta.
Finland och Danmark ville rädda världen. Ungerns sångerska lyckades med konststycket att
växa fast i parketten trots att låten trummade på i 230 knyck. Tvillingarna från Irland tävlade
i att vara mest påtänd och "charmade" tittarna med sina axelvaddar och Johnny Bravo-frillor.
Ryssland bidrog med sitt kommunistsvar på Magnus Carlsson, medan Moldavien ställde hela
Circus Scott på benen inför ett huvudruskande Europa. Invånarna måste ha varit stolta över
sina malplacerade stjärngossar.
Nånstans emellan dessa framföranden klev Saade in på scenen, som sjunde bidrag. Som
festivalens Cristiano Ronaldo. Hundblicken och den röda skinnpajen aktiverades, och gick
man ut i natten och vässade öronen ordentligt kunde man höra beundransfyllda och halv-
perversa "åååh"-ljud över hela kontinenten. Framträdandet genomfördes på ett alldeles
lysande sätt, med undantag för ett par kameramissar i början av numret. Att den lille gossen
var Popular bekräftades efter sista tonen, när 37 000 åskådare utbrast i ett unisont jättejubel
som fick arenaväggarna att rämna likt den glasbur som varit "hyfsat omtalad" på senare tid.
Efter en långdragen väntan (som blev kortare tack vare ett himmelskt toalettbesök), med
fåniga programledarsketcher som pausunderhållning, började till slut de europeiska länderna
att redovisa sina siffror. Mr Puppyeye höll sig i toppen under hela röstningsprocessen, och i
mitten av presentationen låg han faktiskt i förarsätet. Och lägesrapporten från Norge - ni vet,
systerduon som nästan tvingas in på torken för Popular-missbruk - berättade då om två tjejer
som studsade upp, ner, fram och tillbaka i ett vardagsrum i Oslo. Som Irland-tvillingarna och
Moldavien-clownerna. Tillsammans.
Men. Tyvärr räckte det inte hela vägen för Sverige, som inför finalen var ett splittrat land över
huruvida låten var slagkraftig eller ej. Det blev en väl godkänd tredjeplats. Azerbajdzjan, värdig
vinnare, och Italien, vansinnigt intetsägande tvåa, stal den totala supersuccén från Sverige,
men... Ska vi, här och nu, komma överens om att lillpöjken återupprättade den svenska hedern
rätt ordentligt efter några år av totalt jävla schlagermörker? Tror väl nästan att vi säger så, va?
Anna Bergendahls totalfiasko. Malena Ernmans "jag-är-en-gris-på-väg-till-slaktbänken"-gapande.
Charlotte Perrellis riddarrustning och versbefriade "Hero". The Arks nakenchock. Allt är bara att
glömma. Det är slutkvalat nu, i alla fall för den här gången. Tack för det, Eric Saade.
/T.
Han lär bli populär
Det brinner i fingrarna. Jag skulle vilja bomba den här bloggen med inlägg,
men det är sällan som känslan är den att jag har något vettigt att ventilera.
Det har jag inte nu heller, men skrivberoendet måste stillas för att jag inte
ska bli helt jävla omöjlig som människa.
Jag har precis sett semifinalen i Eurovision Song Contest. Visst fallerar bilden av
mig som "hårdrockare" (uttrycket får mig att kräkas rabarber) en aning i och med
detta erkännande, men det kan jag med lätthet leva med när den svenska schlager-
traditionen är lika obligatorisk som Tobias Holms hetsjakt mot socialdemokrater.
Eric Saade gick ut som nummer åtta, sjöng om att bli populär, krossade både glasrutor
och konkurrenter - och vann Europas hjärtan genom hundblick och röd skinnjacka.
Pojkvaskern, för jag vägrar kalla honom man, låg i topp tio bland de mest omnämnda
ämnena på Twitter tre minuter efter uppträdandet. Det är väl typ han och Zlatte som
fixar det av oss svenskar, känns det som. Och till Popular-belackarna är det, en ruggig
vårkväll som denna, bara att hånle. Kanske rentav använda Markus Larssons Aftonbladet-
rubrik efter den deltävling som Eric tog hem: "Vad var det jag Saade?".
Bild: Lina Boström Einarsson, Aftonbladet.
I Oslo satt två systrar och en mor och följde utvecklingen i Düsseldorf, antagligen på ett
otäckt entusiastiskt sätt. I deltävlingen röstade denna systerduo för hiskeliga summor,
så pass höga att bloggägaren väljer att censurera dem med bestämdhet, för efter förra
årets semifinalfiasko skulle bara rätt vinnare koras. Inget jävla Anna Bergendahl-trams
den här gången. SMS-kontakten vittnade om kraftigt nervdaller inför röstningen och när
Sverige inte presenterats inför den tionde och sista finalplatsen, då satt förmodligen
tjejerna och tuggade varandras tånaglar. Sveriges flagga uppenbarade sig i tv-rutan och
sällan har de blågula färgerna varit så vackra att skåda. Från Oslo seglade jublet över
landsgränsen, in i Sverige och ut på Ingarö i Stockholm, där ett fönster ådrog sig sprickor
på grund av segerrusiga systrar. Och ni ska ju inte tro att denna tjejduo är i 12-årsåldern
och just har funnit sin pojkidol. Nej, nej. Oh, nej! Världens charmigaste syskonpar är blott,
endast, bara 25 och 26 år gamla. Det råder inga tvivel om att Eric Saade blir populär bland
kvinnosläktet i Europa. Och kanske sopar han hem hela tävlingen runt midnatt på lördag.
Nu sitter det några enstaka stackare och läser det här. Och jag vet ju hur tankarna går:
"Arma barn, ett helt blogginlägg om ESC. Exakt var gick det snett i hans svåra uppväxt?"
Men. Sanningen är lika uppenbar som självklar. Det här spektaklet går inte att undkomma.
Det berör alla. På ett eller annat vis, mer eller mindre, på något sätt. Intresserar man sig
inte på egen hand, då fixar media det åt dig. Vissa väljer att följa tävlingen. Andra rycker
på axlarna, men vet ändå vem som tävlar och hur allting slutar.
Eurovision Song Contest är en epidemi som fattarna klorna om hela Europa
under en vecka i maj. Du kommer inte undan. Inte ens om du försöker.
/T, i saknad.
men det är sällan som känslan är den att jag har något vettigt att ventilera.
Det har jag inte nu heller, men skrivberoendet måste stillas för att jag inte
ska bli helt jävla omöjlig som människa.
Jag har precis sett semifinalen i Eurovision Song Contest. Visst fallerar bilden av
mig som "hårdrockare" (uttrycket får mig att kräkas rabarber) en aning i och med
detta erkännande, men det kan jag med lätthet leva med när den svenska schlager-
traditionen är lika obligatorisk som Tobias Holms hetsjakt mot socialdemokrater.
Eric Saade gick ut som nummer åtta, sjöng om att bli populär, krossade både glasrutor
och konkurrenter - och vann Europas hjärtan genom hundblick och röd skinnjacka.
Pojkvaskern, för jag vägrar kalla honom man, låg i topp tio bland de mest omnämnda
ämnena på Twitter tre minuter efter uppträdandet. Det är väl typ han och Zlatte som
fixar det av oss svenskar, känns det som. Och till Popular-belackarna är det, en ruggig
vårkväll som denna, bara att hånle. Kanske rentav använda Markus Larssons Aftonbladet-
rubrik efter den deltävling som Eric tog hem: "Vad var det jag Saade?".
Bild: Lina Boström Einarsson, Aftonbladet.
I Oslo satt två systrar och en mor och följde utvecklingen i Düsseldorf, antagligen på ett
otäckt entusiastiskt sätt. I deltävlingen röstade denna systerduo för hiskeliga summor,
så pass höga att bloggägaren väljer att censurera dem med bestämdhet, för efter förra
årets semifinalfiasko skulle bara rätt vinnare koras. Inget jävla Anna Bergendahl-trams
den här gången. SMS-kontakten vittnade om kraftigt nervdaller inför röstningen och när
Sverige inte presenterats inför den tionde och sista finalplatsen, då satt förmodligen
tjejerna och tuggade varandras tånaglar. Sveriges flagga uppenbarade sig i tv-rutan och
sällan har de blågula färgerna varit så vackra att skåda. Från Oslo seglade jublet över
landsgränsen, in i Sverige och ut på Ingarö i Stockholm, där ett fönster ådrog sig sprickor
på grund av segerrusiga systrar. Och ni ska ju inte tro att denna tjejduo är i 12-årsåldern
och just har funnit sin pojkidol. Nej, nej. Oh, nej! Världens charmigaste syskonpar är blott,
endast, bara 25 och 26 år gamla. Det råder inga tvivel om att Eric Saade blir populär bland
kvinnosläktet i Europa. Och kanske sopar han hem hela tävlingen runt midnatt på lördag.
Nu sitter det några enstaka stackare och läser det här. Och jag vet ju hur tankarna går:
"Arma barn, ett helt blogginlägg om ESC. Exakt var gick det snett i hans svåra uppväxt?"
Men. Sanningen är lika uppenbar som självklar. Det här spektaklet går inte att undkomma.
Det berör alla. På ett eller annat vis, mer eller mindre, på något sätt. Intresserar man sig
inte på egen hand, då fixar media det åt dig. Vissa väljer att följa tävlingen. Andra rycker
på axlarna, men vet ändå vem som tävlar och hur allting slutar.
Eurovision Song Contest är en epidemi som fattarna klorna om hela Europa
under en vecka i maj. Du kommer inte undan. Inte ens om du försöker.
/T, i saknad.
En upptagen man?
Jag är dålig på det här med att blogguppdatera.
Allvarligt talat vet jag inte vad som är intressant
att läsa om. Har ni några förslag, lämna dessa i
kommentarspalten. Det känns inte heller som att
jag har tid att göra det. Trots att jag, i nuläget,
inte jobbar finns det mycket att fördriva dagarna
med. Plugg, till exempel. Träna, ett annat.
Men framför allt har jag fullt upp med att umgås med
en kvinna som gör mig alldeles vansinnigt glad.
En kvinna som är det finaste jag någonsin skådat och
som gör mina dagar till de allra bästa.
Tack för det du ger mig, Linda Larsson.
Allvarligt talat vet jag inte vad som är intressant
att läsa om. Har ni några förslag, lämna dessa i
kommentarspalten. Det känns inte heller som att
jag har tid att göra det. Trots att jag, i nuläget,
inte jobbar finns det mycket att fördriva dagarna
med. Plugg, till exempel. Träna, ett annat.
Men framför allt har jag fullt upp med att umgås med
en kvinna som gör mig alldeles vansinnigt glad.
En kvinna som är det finaste jag någonsin skådat och
som gör mina dagar till de allra bästa.
Tack för det du ger mig, Linda Larsson.
En mysig helg till ända
Måndagen den 15 november. Det är i dag, det. Och detta betyder att det ska bli
ordning på grejerna framöver. Mer träning, mindre chips = bättre kroppshållning.
Linda har varit på besök i helgen. När vi umgås under veckosluten brukar vi vara
ganska duktiga på att missbruka fett och dåliga kolhydrater. Dumt att bryta mönster,
tyckte vi, och fortsatte på samma bana under den gångna helgen. Fläskfilé och vin på
T-Centralens O'learys-hak, ytterligare druvdryck, chips, godis, hamburgare, grillspett.
Vi fick med det mesta i kostväg, helt klart.
Därför sitter jag nu här, med aningen för stort bukomfång och med hängtuttar som
knackar mig på knäna. Samvetet mår dock lite bättre efter dagens träningspass.
Nya tag i morgon, med tennis och gym på schemat.
-
Farsgubben och styvmor Lena jobbade borta under lördagskvällen, så vi var babysitters
åt Rasmus. Hur bör man tolka detta verk? Lillkillen sover, ett kvitto på gediget arbete.
Men att Linda slocknat raklång i soffan...? Man får jobba på underhållningen, tror jag bestämt.
I kväll ska jag ta det lugnt och kika på Fotbollsgalan. Ge varenda utmärkelse till Zlatan.
Till och med målvaktspriset kan han få erhålla. Sveriges största idrottsprofil genom tiderna?
Måste vara. I hård konkurrens med Per Hellmyrs.
-
You change my dream, you bring reality.
You shine so bright, you turn black into white.
Linda.
ordning på grejerna framöver. Mer träning, mindre chips = bättre kroppshållning.
Linda har varit på besök i helgen. När vi umgås under veckosluten brukar vi vara
ganska duktiga på att missbruka fett och dåliga kolhydrater. Dumt att bryta mönster,
tyckte vi, och fortsatte på samma bana under den gångna helgen. Fläskfilé och vin på
T-Centralens O'learys-hak, ytterligare druvdryck, chips, godis, hamburgare, grillspett.
Vi fick med det mesta i kostväg, helt klart.
Därför sitter jag nu här, med aningen för stort bukomfång och med hängtuttar som
knackar mig på knäna. Samvetet mår dock lite bättre efter dagens träningspass.
Nya tag i morgon, med tennis och gym på schemat.
-
Farsgubben och styvmor Lena jobbade borta under lördagskvällen, så vi var babysitters
åt Rasmus. Hur bör man tolka detta verk? Lillkillen sover, ett kvitto på gediget arbete.
Men att Linda slocknat raklång i soffan...? Man får jobba på underhållningen, tror jag bestämt.
I kväll ska jag ta det lugnt och kika på Fotbollsgalan. Ge varenda utmärkelse till Zlatan.
Till och med målvaktspriset kan han få erhålla. Sveriges största idrottsprofil genom tiderna?
Måste vara. I hård konkurrens med Per Hellmyrs.
-
You change my dream, you bring reality.
You shine so bright, you turn black into white.
Linda.
Att blogga utan internet...
... går inte. Så klart. Därför skyller jag på den faktorn när det nu gått närmare
en vecka sedan jag uppdaterade senast. Så, let's put this official excuse to bed.
-
Vaken om natten, det är mitt signum. Åtminstone när jag isolerat mig på mitt loft
i Stockholm, där musiken kan flöda i högst personlig, önskvärd decibelnivå. Att det
vankas skola i morgon är mindre viktigt, när tonkonstens demoner trollbinder mig.
Låtlistan varierar, det kan jag inte hymla med. Ena stunden spelas det fantastiska
balladstycket Open arms (Journey). I nästa ögonblick blir jag överkörd av ett ilsket
dödsverk i form av Soror mystica (Catamenia). Strax därefter känner jag plötsligt
hur jag ömt blir oljad och insmord av Jacksons smörballad You are not alone.
Det är oerhört rogivande att omges av mörker, förutom skenet från datorskärmen,
och istället upplysas av musiken. Åhåja, Gotthard - Heaven, slumpades nu fram.
Sångaren omkom i en mc-olycka för bara några veckor sedan. Vi är flera som saknar
dig i jordelivet, Steve Lee. Med den stämman ligger du säkert bra till hos änglarna, sir.
I kväll spelade Bollnäs elitseriepremiär borta mot Villa. Det gick sådär.
8-6 skrevs slutsiffrorna till och enligt rapporterna saknades världens
bästa försvarsspelare lite väl mycket. På fredag har de orangeblå hjältarna
möjlighet att revanchera sig mot Sirius, som i afton avfärdade guldfavoriten
Sandviken tämligen enkelt (5-1). Är det bara jag som tror att även det blir
en svårknäckt nöt? Utan Andreas Westh är Giffarna ett betydligt svagare lag.
And that I can tell you, det behövs ingen professor för att konstatera det.
I övrigt rullar livet på. Jag kom ner till Stockholm i morse och åker hem redan
i morgon, direkt efter skolan. Jag har svårt att hålla mig borta från Bollnäs och
i synnerhet karlslundsområdet numera.
Nu är det dags att natta, faktiskt. Jag måste övervinna de musikaliska krafter
som håller mig borta från... eh, skönhetssömnen.
-
Kämpa, moster!
en vecka sedan jag uppdaterade senast. Så, let's put this official excuse to bed.
-
Vaken om natten, det är mitt signum. Åtminstone när jag isolerat mig på mitt loft
i Stockholm, där musiken kan flöda i högst personlig, önskvärd decibelnivå. Att det
vankas skola i morgon är mindre viktigt, när tonkonstens demoner trollbinder mig.
Låtlistan varierar, det kan jag inte hymla med. Ena stunden spelas det fantastiska
balladstycket Open arms (Journey). I nästa ögonblick blir jag överkörd av ett ilsket
dödsverk i form av Soror mystica (Catamenia). Strax därefter känner jag plötsligt
hur jag ömt blir oljad och insmord av Jacksons smörballad You are not alone.
Det är oerhört rogivande att omges av mörker, förutom skenet från datorskärmen,
och istället upplysas av musiken. Åhåja, Gotthard - Heaven, slumpades nu fram.
Sångaren omkom i en mc-olycka för bara några veckor sedan. Vi är flera som saknar
dig i jordelivet, Steve Lee. Med den stämman ligger du säkert bra till hos änglarna, sir.
I kväll spelade Bollnäs elitseriepremiär borta mot Villa. Det gick sådär.
8-6 skrevs slutsiffrorna till och enligt rapporterna saknades världens
bästa försvarsspelare lite väl mycket. På fredag har de orangeblå hjältarna
möjlighet att revanchera sig mot Sirius, som i afton avfärdade guldfavoriten
Sandviken tämligen enkelt (5-1). Är det bara jag som tror att även det blir
en svårknäckt nöt? Utan Andreas Westh är Giffarna ett betydligt svagare lag.
And that I can tell you, det behövs ingen professor för att konstatera det.
I övrigt rullar livet på. Jag kom ner till Stockholm i morse och åker hem redan
i morgon, direkt efter skolan. Jag har svårt att hålla mig borta från Bollnäs och
i synnerhet karlslundsområdet numera.
Nu är det dags att natta, faktiskt. Jag måste övervinna de musikaliska krafter
som håller mig borta från... eh, skönhetssömnen.
-
Kämpa, moster!
En smula uppgivenhet
Det är väl själva fan, va? Oavgjort hemma mot West Bromwich är inte
okej nånstans. Särskilt inte efter att man haft ett 2-0-överläge i halvtid.
Mitt Manchester United uppvisar verkligen inte några mästartakter i
dessa dagar. Man kör inte över motståndet på samma sätt som exempelvis
Chelsea. Och när pesten ändå är på tal: Det är bara att konstatera att
ryssmaffian från London är alldeles för bra den här säsongen. Att ge upp
redan här är alldeles för drastiskt, men en nittonde ligatitel känns avlägsen
i nuläget.
Med en iskall öl och lite Spotify försöker jag ladda inför en trevlig festkväll.
Vi ses kanske ute på, bollnäskamrater. Fotbollssnacket lägger vi åt sidan så länge.
En partydänga: Crashdiet - Generation Wild.
okej nånstans. Särskilt inte efter att man haft ett 2-0-överläge i halvtid.
Mitt Manchester United uppvisar verkligen inte några mästartakter i
dessa dagar. Man kör inte över motståndet på samma sätt som exempelvis
Chelsea. Och när pesten ändå är på tal: Det är bara att konstatera att
ryssmaffian från London är alldeles för bra den här säsongen. Att ge upp
redan här är alldeles för drastiskt, men en nittonde ligatitel känns avlägsen
i nuläget.
Med en iskall öl och lite Spotify försöker jag ladda inför en trevlig festkväll.
Vi ses kanske ute på, bollnäskamrater. Fotbollssnacket lägger vi åt sidan så länge.
En partydänga: Crashdiet - Generation Wild.
Hemgång och ögonfukt
Efter en, hör och häpna, intensiv dag varvar jag nu ner framför datorn.
Jag har varit ute på en shoppingrunda med Lena, städat loftet, tvättat
lite kläder, hämtat Ralleboy från skolan och dessutom konverserat med
min nya "arbetsgivare".
Nåja, det sistnämnda skrev jag mest för att känna viss ansvarskänsla.
Faktum är ändå att jag blivit tillfrågad av chefredaktören på bandysverige.se,
om jag är intresserad av att bevaka lite bandy i vinter. Mot viss ersättning.
Hello? Det är ju sportjournalistiken jag strävar efter. Det är klart att jag är sugen!
Och helt apropå bandytexter. På måndag ska jag träffa Per Hellmyrs för en
omfattande intervju. I en skoluppgift, kursens största, har vi fått i uppdrag
att porträttera valfri person. Efter två sekunder visste jag vem mina 6 000
tecken skulle handla om. Landets, och världens, mest eleganta bandyspelare.
Så klart. Det ska bli jättespännande. Känns väldigt inspirerande, faktiskt.
Nu sitter jag och samlar energi till att sno ihop lite kläder. I morgon kväll tar
jag bussen hem till Bollnäs, för att spendera mysig tid med folk jag tycker om.
Först väntar dock en lång skoldag. Nervositeten är påtaglig inför morgondagens
uppgift. Den skiljer sig drastiskt från de övriga klasstimmarna, men det går nog bra.
-
Bland det bästa livet har att erbjuda, är när man hittar en låt som är så vansinnigt
fantastisk att ögonen får för sig att fuktas. Jag och herr Sundberg, mer känd som
Sumpan, delar musiksmak på ett högst ömsesidigt sätt. När jag ögnade igenom hans
"Starred"-lista på Spotify och fann Journeys mästerverk Open Arms, då upphörde tiden.
Det är bara att trycka Play och luta sig tillbaka.
Magi från det tidiga 80-talet. Enough said.
Jag har varit ute på en shoppingrunda med Lena, städat loftet, tvättat
lite kläder, hämtat Ralleboy från skolan och dessutom konverserat med
min nya "arbetsgivare".
Nåja, det sistnämnda skrev jag mest för att känna viss ansvarskänsla.
Faktum är ändå att jag blivit tillfrågad av chefredaktören på bandysverige.se,
om jag är intresserad av att bevaka lite bandy i vinter. Mot viss ersättning.
Hello? Det är ju sportjournalistiken jag strävar efter. Det är klart att jag är sugen!
Och helt apropå bandytexter. På måndag ska jag träffa Per Hellmyrs för en
omfattande intervju. I en skoluppgift, kursens största, har vi fått i uppdrag
att porträttera valfri person. Efter två sekunder visste jag vem mina 6 000
tecken skulle handla om. Landets, och världens, mest eleganta bandyspelare.
Så klart. Det ska bli jättespännande. Känns väldigt inspirerande, faktiskt.
Nu sitter jag och samlar energi till att sno ihop lite kläder. I morgon kväll tar
jag bussen hem till Bollnäs, för att spendera mysig tid med folk jag tycker om.
Först väntar dock en lång skoldag. Nervositeten är påtaglig inför morgondagens
uppgift. Den skiljer sig drastiskt från de övriga klasstimmarna, men det går nog bra.
-
Bland det bästa livet har att erbjuda, är när man hittar en låt som är så vansinnigt
fantastisk att ögonen får för sig att fuktas. Jag och herr Sundberg, mer känd som
Sumpan, delar musiksmak på ett högst ömsesidigt sätt. När jag ögnade igenom hans
"Starred"-lista på Spotify och fann Journeys mästerverk Open Arms, då upphörde tiden.
Det är bara att trycka Play och luta sig tillbaka.
Magi från det tidiga 80-talet. Enough said.
Avklädda svenskar i Amsterdam
Nä, hörrni. I kväll klev svenska landslaget på en rätt saftig mina.
Jag är ganska besviken. Inte för att jag på något sätt förväntade
mig tre poäng från Amsterdam Arena, utan för att man lyckades
slarva bort matchen redan innan befolkningen slagit ner häcken i
soffan. Någon form av spänning hade vi väl kunnat kräva av vårt
"nya landslag"? Näpp. Tvärkört.
Granqvist köpte tre raggarballar med svängdörrar vid första målet.
Han lär drömma otäckheter om Sneijders tunnel hela natten. Som
om inte det vore nog, tyckte mr Safari att holländarna skulle hänga
in tvåan när de ändå höll på. Det kan vara ett av de sämsta inkasten
jag sett på internationell toppnivå. Målskytt, Afellay. Assisterad av...
Behrang Safari. Stora grattis. Tredje målet såg jag inte. Varför? Nej,
förstår ni, jag hade nämligen somnat. Det har aldrig hänt under ett
brinnande kvalsammanhang, men i kväll misslyckades det svenska
landslaget så kapitalt att mina ögon till slut vrålstrejkade.
Slutsiffrorna skrevs till 4-1 och det är bara att konstatera att Holland
var cirka 47 nummer för stora i afton. Jag röstar för pengarna tillbaka
till gode vännen Sigvardsson, som med några tappra vapendragare tog
sitt pick och pack för att bevittna eländet i Amsterdam.
-
I mitt förra inlägg glömde jag att infoga min första dödsannons.
En liten del av mig kastade faktiskt in handduken härom dagen.
Min älskade Carina II, världens i särklass snyggaste sportbil, gick
förlorad till en gammal änka i stockholmstrakten. 5 000 kronor
spottade hon upp för att få ta del av ett stycke fordonshistoria.
Jag har svurit, jag har uttryckt hat, jag har i vissa stunder utövat
kraftigt våld mot henne (det där lät ju svinbra), men i medgång
har den vita Carinan alltid varit ett glädjeämne i mitt liv. Nu är det
över. Tack för fyra fantastiska år, min underbara förstabil.
-
Det går ju bra, det här. Två inlägg på lika många dagar.
Låt oss hoppas att vi hörs och ses även i morgon.
L.
Ps. Förresten. Jag spelade på Holland i kväll. Dessutom lade jag till England
som en liten oddshöjare, på samma kupong. Tror ni inte på fan att britterna
kryssade mot Montenegro? Min tipskarriär borde omgående placeras på en
dammig hylla. Ds.
Jag är ganska besviken. Inte för att jag på något sätt förväntade
mig tre poäng från Amsterdam Arena, utan för att man lyckades
slarva bort matchen redan innan befolkningen slagit ner häcken i
soffan. Någon form av spänning hade vi väl kunnat kräva av vårt
"nya landslag"? Näpp. Tvärkört.
Granqvist köpte tre raggarballar med svängdörrar vid första målet.
Han lär drömma otäckheter om Sneijders tunnel hela natten. Som
om inte det vore nog, tyckte mr Safari att holländarna skulle hänga
in tvåan när de ändå höll på. Det kan vara ett av de sämsta inkasten
jag sett på internationell toppnivå. Målskytt, Afellay. Assisterad av...
Behrang Safari. Stora grattis. Tredje målet såg jag inte. Varför? Nej,
förstår ni, jag hade nämligen somnat. Det har aldrig hänt under ett
brinnande kvalsammanhang, men i kväll misslyckades det svenska
landslaget så kapitalt att mina ögon till slut vrålstrejkade.
Slutsiffrorna skrevs till 4-1 och det är bara att konstatera att Holland
var cirka 47 nummer för stora i afton. Jag röstar för pengarna tillbaka
till gode vännen Sigvardsson, som med några tappra vapendragare tog
sitt pick och pack för att bevittna eländet i Amsterdam.
-
I mitt förra inlägg glömde jag att infoga min första dödsannons.
En liten del av mig kastade faktiskt in handduken härom dagen.
Min älskade Carina II, världens i särklass snyggaste sportbil, gick
förlorad till en gammal änka i stockholmstrakten. 5 000 kronor
spottade hon upp för att få ta del av ett stycke fordonshistoria.
Jag har svurit, jag har uttryckt hat, jag har i vissa stunder utövat
kraftigt våld mot henne (det där lät ju svinbra), men i medgång
har den vita Carinan alltid varit ett glädjeämne i mitt liv. Nu är det
över. Tack för fyra fantastiska år, min underbara förstabil.
-
Det går ju bra, det här. Två inlägg på lika många dagar.
Låt oss hoppas att vi hörs och ses även i morgon.
L.
Ps. Förresten. Jag spelade på Holland i kväll. Dessutom lade jag till England
som en liten oddshöjare, på samma kupong. Tror ni inte på fan att britterna
kryssade mot Montenegro? Min tipskarriär borde omgående placeras på en
dammig hylla. Ds.
Here we go again
Utan ursäkter eller förklaringar till min frånvaro,
aviserar jag nu min comeback i bloggvärlden. Enjoy!
-
Stockholm. Det är här jag bor nu. Rent formellt i alla fall. En småstadskille
i landets huvudstad. Som en katt bland hermeliner, ungefär.
Hur går det då, tro? Jodå. Mycket är bra. Annat är lite svårare att hantera.
Jag trivs till exempel alldeles ypperligt hemma hos far, hans fru Lena och
lillebror Rasmus. Faktum är att jag har ett alldeles eget "hus" att sköta om.
Jag lever nämligen på ett oerhört trevligt loft, placerat ovanpå deras garage.
Här finns allt man behöver. Tv, dator, tv-spel, säng, you name it. Farsgubben
har även sin studio här, och som musiknörd är det givetvis en ynnest att spela
hårdrock så att halva Ingarö gungar.
Journalistskolan är fantastiskt bra, med väldigt kompetenta lärare. Alla är
verksamma reportrar, så de är moderna och vet vad dagens journalistik innebär.
Att jag sedan har lite prestationsångest och är lite nervös inför uppgifterna,
det är någonting jag får lära mig att hantera längre fram i yrket. Rent skriftligt
har jag ännu inte stött på några problem och förhoppningsvis fortlöper det på den banan.
I december är grundkursen avklarad och därefter ska jag rikta in mig på reportagetext
och eventuellt även opinionsjournalistik, såsom krönikor och recensioner.
Och som sagt. Skatteverket har registrerat mig som stockholmare, men jag är inte blyg
att bemöta den 301 kilometer långa distansen som tar mig till staden i mitt hjärta.
Jag brottas ofta med en enorm hemlängtan. Det grundar sig självklart i min småstadskärlek,
men lika mycket i att jag saknar människorna jag tycker mycket om där hemma.
-
I nuläget sitter jag och spotifyar lite grann. Dimmu Borgir har skickat ur sig en rejäl
stänkare i form av albumet Abrahadabra. När svartmetallen vidgar vyerna och tar in
en orkester innefattande 54 musiker, och dessutom kompletterar den med en hundra
man stark kör, då skapar man melodiska mästerverk som Abrahadabra. Det är nästan
kusligt bra. "Dimmu Borgir" i sökfältet på Spotify. Det är inte svårare än så, people.
-
I morgon är det stormatch. Holland - Sverige. Det lär bli en pärs. Jag är optimistik
och tror på en pinne. Några kronor på holländarna skulle garantera sverigepoäng.
Jag vinner nämligen aldrig på oddset. Den statistiken är långt ifrån vacker, I can tell you that.
Men jag... Nä, jag är inte bitter.
-
Tragiska nyheter under den gångna veckan. I onsdags omkom en sångare av högsta rang,
Steve Lee i Gotthard, under en motorcykeltur i USA. Usch, 2010 är sannerligen dödens år.
Alldeles för många skickliga musiker har förlorat livet under detta jordvarv.
Avrundar detta comebackinlägg med en vansinnigt vacker video,
där ovannämnde herre levererar ett fantastiskt stycke livemusik.
Vila i frid, gode Steve Lee, blott 47 år ung.
-
L.
aviserar jag nu min comeback i bloggvärlden. Enjoy!
-
Stockholm. Det är här jag bor nu. Rent formellt i alla fall. En småstadskille
i landets huvudstad. Som en katt bland hermeliner, ungefär.
Hur går det då, tro? Jodå. Mycket är bra. Annat är lite svårare att hantera.
Jag trivs till exempel alldeles ypperligt hemma hos far, hans fru Lena och
lillebror Rasmus. Faktum är att jag har ett alldeles eget "hus" att sköta om.
Jag lever nämligen på ett oerhört trevligt loft, placerat ovanpå deras garage.
Här finns allt man behöver. Tv, dator, tv-spel, säng, you name it. Farsgubben
har även sin studio här, och som musiknörd är det givetvis en ynnest att spela
hårdrock så att halva Ingarö gungar.
Journalistskolan är fantastiskt bra, med väldigt kompetenta lärare. Alla är
verksamma reportrar, så de är moderna och vet vad dagens journalistik innebär.
Att jag sedan har lite prestationsångest och är lite nervös inför uppgifterna,
det är någonting jag får lära mig att hantera längre fram i yrket. Rent skriftligt
har jag ännu inte stött på några problem och förhoppningsvis fortlöper det på den banan.
I december är grundkursen avklarad och därefter ska jag rikta in mig på reportagetext
och eventuellt även opinionsjournalistik, såsom krönikor och recensioner.
Och som sagt. Skatteverket har registrerat mig som stockholmare, men jag är inte blyg
att bemöta den 301 kilometer långa distansen som tar mig till staden i mitt hjärta.
Jag brottas ofta med en enorm hemlängtan. Det grundar sig självklart i min småstadskärlek,
men lika mycket i att jag saknar människorna jag tycker mycket om där hemma.
-
I nuläget sitter jag och spotifyar lite grann. Dimmu Borgir har skickat ur sig en rejäl
stänkare i form av albumet Abrahadabra. När svartmetallen vidgar vyerna och tar in
en orkester innefattande 54 musiker, och dessutom kompletterar den med en hundra
man stark kör, då skapar man melodiska mästerverk som Abrahadabra. Det är nästan
kusligt bra. "Dimmu Borgir" i sökfältet på Spotify. Det är inte svårare än så, people.
-
I morgon är det stormatch. Holland - Sverige. Det lär bli en pärs. Jag är optimistik
och tror på en pinne. Några kronor på holländarna skulle garantera sverigepoäng.
Jag vinner nämligen aldrig på oddset. Den statistiken är långt ifrån vacker, I can tell you that.
Men jag... Nä, jag är inte bitter.
-
Tragiska nyheter under den gångna veckan. I onsdags omkom en sångare av högsta rang,
Steve Lee i Gotthard, under en motorcykeltur i USA. Usch, 2010 är sannerligen dödens år.
Alldeles för många skickliga musiker har förlorat livet under detta jordvarv.
Avrundar detta comebackinlägg med en vansinnigt vacker video,
där ovannämnde herre levererar ett fantastiskt stycke livemusik.
Vila i frid, gode Steve Lee, blott 47 år ung.
GOTTHARD - HEAVEN
-
L.
Bröllop och fotbolls-VM
Ingen svensk har i dag undgått Bröllopet med stort B. Svensk historia
har skrivits och hur likgiltig man än är mot vår monarki är det svårt att
inte bli tillfälligt rojalistisk en dag som denna. Victoria, vår kronprinsessa,
valde alltså att gå i äktenskapligt samfund med Boxer-Robert. Ni vet tv-
snubben med den karaktäristiska hälsningsfrasen "Hej, Robert här..."?
Nej, förlåt mig. Jag trampade bara på en humla och råkade i smärta häva ur
mig de hädande bokstäverna ovan. Daniel Westling verkar vara en hyvens
kille och det är ju inte hans fel att Boxer-Roberts eviga animationsungdom
ingått i familjens tidigare släktled och att hans gener smittat av sig på just
Daniels gestalt. "Sluta retas", ylar den illa tilltyglade humlan, och den har
alldeles rätt. GRATTIS, VICTORIA OCH DANIEL! Jag önskar er all lycka. På allvar.
-
Det gjorde inte ont att jobba i dag, faktiskt. Först kunde jag följa Holland - Japan,
därefter blev det vigsel för hela slanten och när bröllopsridån sedan gått ner på TV4
startade den extremt underhållande matchen Kamerun - Danmark. De rödvita gick
segrande ur bataljen, trots afrikanernas tidiga ledningsmål. Det var 90 minuter av
underhållande hawaii-fotboll och jag rankar helt klart matchen som en av de tre
bästa (i bemärkelsen ögongodis, inte det taktiska) hittills i detta VM.
-
I detta nu sitter jag i ett par trasiga mjukisbyxor och en alldeles för stor t-shirt.
Hemmaklädsel, alltså. SVT2 står fortfarande på efter VM-sammandraget och för
att slippa den totala ensamkänslan går tv:n i ljudlöst mode. Den visar speedway.
Högintressant. Ungefär som att följa larvens utveckling från puppa till fjäril. För
det är väl så det funkar? Elin är på krogen och den hårt arbetande sambon, som
råkar vara jag, sitter alltså hemma framför datorn och inväntar morgondagens
tjänstgöring. Kl 08 är det bara att komma förbi på macken och handla mat. Att
servera korv är lite av min specialitet, så kom ner och käka en snuskslang, vettja.
-
Nog med smörja. God natt, vänner!
har skrivits och hur likgiltig man än är mot vår monarki är det svårt att
inte bli tillfälligt rojalistisk en dag som denna. Victoria, vår kronprinsessa,
valde alltså att gå i äktenskapligt samfund med Boxer-Robert. Ni vet tv-
snubben med den karaktäristiska hälsningsfrasen "Hej, Robert här..."?
Nej, förlåt mig. Jag trampade bara på en humla och råkade i smärta häva ur
mig de hädande bokstäverna ovan. Daniel Westling verkar vara en hyvens
kille och det är ju inte hans fel att Boxer-Roberts eviga animationsungdom
ingått i familjens tidigare släktled och att hans gener smittat av sig på just
Daniels gestalt. "Sluta retas", ylar den illa tilltyglade humlan, och den har
alldeles rätt. GRATTIS, VICTORIA OCH DANIEL! Jag önskar er all lycka. På allvar.
-
Det gjorde inte ont att jobba i dag, faktiskt. Först kunde jag följa Holland - Japan,
därefter blev det vigsel för hela slanten och när bröllopsridån sedan gått ner på TV4
startade den extremt underhållande matchen Kamerun - Danmark. De rödvita gick
segrande ur bataljen, trots afrikanernas tidiga ledningsmål. Det var 90 minuter av
underhållande hawaii-fotboll och jag rankar helt klart matchen som en av de tre
bästa (i bemärkelsen ögongodis, inte det taktiska) hittills i detta VM.
-
I detta nu sitter jag i ett par trasiga mjukisbyxor och en alldeles för stor t-shirt.
Hemmaklädsel, alltså. SVT2 står fortfarande på efter VM-sammandraget och för
att slippa den totala ensamkänslan går tv:n i ljudlöst mode. Den visar speedway.
Högintressant. Ungefär som att följa larvens utveckling från puppa till fjäril. För
det är väl så det funkar? Elin är på krogen och den hårt arbetande sambon, som
råkar vara jag, sitter alltså hemma framför datorn och inväntar morgondagens
tjänstgöring. Kl 08 är det bara att komma förbi på macken och handla mat. Att
servera korv är lite av min specialitet, så kom ner och käka en snuskslang, vettja.
-
Nog med smörja. God natt, vänner!
Liket lever
Nä, nu är det dags att sparka liv i det här kadavret igen. Jag kan för fan inte
sitta och hoppas på att textandet helt plötsligt ska flyga mig i nävarna (mä´
nävene!!). Ibland puttrar fantasin på tomgång och då gäller det att ta tag i
problemet, knöla ihop det och göra en pappersgås av eländet. Detta inledande
stycke är således en officiell krigsförklaring mot min bristande kreativitet, och
jag känner redan nu att de inre monstren som skriftligt hindrar mig är förintade.
Sedan min senaste uppdatering har jag hunnit med en hel del livsärenden. Synd
bara att minnet drabbats av demens, trots innehavarens (nu pratar han om sig själv
i tredje person också, weird) ringa ålder. Låt mig återge händelserna i punktform:
Med dessa ord avrundar jag det första inlägget sedan Sundsvall brann.
Ha det bra, folket, så hörs vi kring nyår igen. HEJ!
sitta och hoppas på att textandet helt plötsligt ska flyga mig i nävarna (mä´
nävene!!). Ibland puttrar fantasin på tomgång och då gäller det att ta tag i
problemet, knöla ihop det och göra en pappersgås av eländet. Detta inledande
stycke är således en officiell krigsförklaring mot min bristande kreativitet, och
jag känner redan nu att de inre monstren som skriftligt hindrar mig är förintade.
Sedan min senaste uppdatering har jag hunnit med en hel del livsärenden. Synd
bara att minnet drabbats av demens, trots innehavarens (nu pratar han om sig själv
i tredje person också, weird) ringa ålder. Låt mig återge händelserna i punktform:
- Sagt upp mig från macken, ty mitt nya liv innebär flytt till människobyn
(Stockholm). Även lägenheten står till allmänt förfogande, ett oerhört
vemodigt faktum. - Kostat på biljäv... eh... Carina II:an ytterligare 1800 riksdaler. Ett ynkligt belopp
i jämförelse med totalvärdet på denna anrika sportkärra. Jag menar, 1800 spänn är
säkert bara 40% av vad vita faran är värd i en eventuell försäljning (won't happen). - Hälsat på legendariska Tranan för första gången på två, tre månader. Dead By April
var kvällens huvudgrej, men jag väljer hellre att tacka granbogänget för en alldeles
fantastisk förfest. Extra tack till Erik Lund Jonsson, vars promillehalt överskred 8,2
redan innan klockan slagit 18. Han är en vandrande klassiker, vår gode Lund. - Besökt Sweden Rock och blivit genomdränkt i regn, storm och sprit. Corey Taylor i Stone
Sour utgjorde modellen för hur en genuint cool man agerar. Steel Panther fick mig att
gråta av skratt och deras sexistiska jargong hade förmodligen fått feminist-Schyman att
slita rygghåret av sig. Aerosmith levererade i den mån jag önskade, förutom ett sjukt
utmattande gitarrjammandet som varade i cirka sju timmar. Sabaton bombarderade
Sölvesborg med sin krigsmetall och jag gillade det starkt. Åh, just det, sedan var det
historien om festivalens sista spelning: Guns N Roses. 50 minuter sen äntrade Axl Rose
scenen. Grejen var bara den att då hade hälften av fansen tröttnat på karljäveln, vilket
gjorde att jag endast hörde hans skrålande från campingavstånd. Lika bra, det. - Tappat minnet.
Med dessa ord avrundar jag det första inlägget sedan Sundsvall brann.
Ha det bra, folket, så hörs vi kring nyår igen. HEJ!
I don't know where I'm going,
but I can't wait to get there
but I can't wait to get there
Oerhörd lycka
Post föll genom inkastet och känslan som slog mig var att det skulle
ligga ett brev från Poppius där. Mycket riktigt var det så, och gissa om
pulsen rusade upp i 300 km/h när jag såg stämpeln på kuvertet.
Jag öppnade det i kombination av ångest och förtjusning, och möttes av
texten "Vi har glädjen att meddela att du har blivit antagen till Poppius
grundkurs i journalistik på dagtid höstterminen 2010". Lycka. Eufori. Magi!
"Min aktuella läromästare är Peter Wennman på Aftonbladet/Sportbladet,
en gentleman som är bosatt på de brittiska öarna och rapporterar om fotboll
hem till Sverige. Något liknande hans position önskar jag bära en vacker dag,
även om vägen dit är lång. Jag har hellre höga ambitioner än att strosa runt
drömlös, och att bli antagen till denna utbildning skulle vara första steget mot
pressläktaren på Old Trafford i Manchester."
Nu är jag på väg.
ligga ett brev från Poppius där. Mycket riktigt var det så, och gissa om
pulsen rusade upp i 300 km/h när jag såg stämpeln på kuvertet.
Jag öppnade det i kombination av ångest och förtjusning, och möttes av
texten "Vi har glädjen att meddela att du har blivit antagen till Poppius
grundkurs i journalistik på dagtid höstterminen 2010". Lycka. Eufori. Magi!
"Min aktuella läromästare är Peter Wennman på Aftonbladet/Sportbladet,
en gentleman som är bosatt på de brittiska öarna och rapporterar om fotboll
hem till Sverige. Något liknande hans position önskar jag bära en vacker dag,
även om vägen dit är lång. Jag har hellre höga ambitioner än att strosa runt
drömlös, och att bli antagen till denna utbildning skulle vara första steget mot
pressläktaren på Old Trafford i Manchester."
Nu är jag på väg.
